Observationer

Jag trodde jag också var bjuden på poetträffen den 29
Självklart!

Jag var inte helt säker på ifall jag skulle gå, den händer en hel del just den dagen, men visst vill jag vara välkommen.

Men det var iofs ganska väntat.








För två / tre år sen så levde jag mellan poetträffar. Det var mitt allt, jag gick på varenda. Betedde mig himla dåligt och gjorde en del riktigt dumma grejer men hade fruktansvärt roligt när man gick över alla gränser man inte kunde tänja på. Perfekt för den som ville glömma bort sig själv och berusas av stämningen.
Ett gäng som oftast var med som gav mig bilden av poeter som levnadsglada,öppna, missförstådda, kärleksfulla och gränslösa filosofer.

Sen hände något. Inte på en poetträff utan på en plats i världen jag aldrig varit förut och säkert aldrig kommer vara på igen.
Jag gick över en gräns som inte fick överskridas och alla år av förnekelse vällde över mig.

Så jag sökte hjälp.
Jag började i terapi och trodde det räcke med att jag kom och lyssnade på vad som sades och sen skulle allt bli bra. Fortsatte dra ut med poeterna (som mer hade blivit som festarpolare) för att göra korkade saker med fel sorts människor och trodde jag skulle slippa konsekvenser.

Nyårsafton 2008 kom konsekvensen och jag blev skiträdd.
Jag kom till en insikt om att den största anledningen till att det inte hänt tidigare var tur och började nu på riktigt jobba i terapin.
Sen dess har det gått långamt men stadigt framåt men ju mer jag jobbade med mig själv desto räddare blev jag för folk som dricker, folk som knullar och folk som skiter blanka fan i normer och gränser.

Poeter.
Eller snarare en bild av poeter som grupp jag själv skapat utifrån ett tiotal människor jag inte känner.

Jag började dra mig undan. Gick inte längre på träffar och när jag gjorde det så var jag distansierad och i vissa fall även föraktfull. Nu tycker jag det var orättvist av mig att straffa andra för  hur jag har behandlat mig själv men just då kändes det rättfärdigt

Det sägs ju att det bästa sättet att ändra på andra är att ändra på sig själv och jag tror det stämmer.

Jag är fortfarande väldigt ointresserad av poetträffar då jag känner att jag inte kan delta på samma sätt som jag gjorde förut. Däremot finns det ett par tre människor som jag faktiskt tycker om att umgås med, prata med och lyssna på och det är när de ska med någonstans som jag promt ska komma med och när jag nekas (pga att det redan är fler som kommer än vad lokalen har plats för) så blir skitsårad.
Får inte JAG? Vaddå "fullt"? Varför är inte min närvaro prioriterad? Jo det ska jag tala om, det är faktiskt inte så jävla konstigt. Jag är inte intesserad i vanliga fall och jag tycker inte om hälften av människorna som är där. Även om jag tror att jag har varit världens sötunge som har behandlat alla likadant så är det väl klart att det har märkts. Jamen de kunde faktiskt ringt mig innan det blev fullt.
Ja, eller så kunde jaaaag ha ringt. Herregud, jag fick faktiskt ett sms om att de planerade en träff. Ska alla verkligen behöva curla mig hela tiden för att jag inte ska falla in i tjurig självömkan?




PUH! Skönt att få ur sig lite skit.
Självklart ska de inte göra det och självklart ska inte jag spela apa för folk jag inte respekterar och tvärtom. Däremot ska jag nog dra iväg ett sms till människorna jag tycker om och bryr mig om så de vet om det. Sen får de göra vad de vill med det.


Jag tror fan jag gör det nu. Sen ska jag hem och duscha och iväg på middag hos en ny bekantskap och co. Underbar människa, som så många andra. Jag har haft jävlig tur.

(Jenny, Peter och Elisabeth, ni räknas inte som "poeter" ;)  Bara så ni et varför ni inte får något sms. Fredrik och Mickel, jag har inte era nummer. Ni är fina ändå. Puss)