Observationer

Jag tvingar mig själv att gå förbi platsen där det hände när jag går hem från jobbet. Min taktik är att nöta, nöta, nöta "Jag går här - inget händer. Jag går här - inget händer. Jag går här och inget händer" tills min hjärna börjar fatta att "Aha! Majoriteten av gångerna man går här så blir man inte utsatt för rånförsök!"

Först tänkte jag ut en massa taktiker. Jag skulle gå där det var ljusare. Jag skulle gå mitt i vägen. Jag skulle gå och prata i telefon. Jag skulle skaffa mig ett överfallslarm.
Sedan sa min kloka vän Niclas följande; "Det som händer är att du gör dig till ett offer för andra människor och omständigheter. Ska du inte kunna gå hem till din egen lägenhet? Att sätta upp en massa taktiker gör att du erkänner dig själv som ett offer och då blir du också sedd som byte. Själv så kommer du bara att skrämma upp dig själv och tillslut så kommer du inte att våga bo kvar där."


Så jag tvingade mig själv att gå min vanliga väg hem. Upp för slänten, förbi partiet där gatlyktorna är trasiga, in på stigen intill huset framför. Det var först när jag kom ut på andra sidan som jag kände att faran var över. Triumf! Jag vågar, jag kan!
På den sista lilla vägbiten fram till min dörr ser jag en liten skugg-klump på vägen. Jag sätter mig på huk och grodan hoppar fram till min illaluktande sko som jag spillt allt för mycket öl på. Jag sa hej. Grodan sa ingenting. Jag sträckte fram en hand och strök honom försiktigt över ryggen men då tog han ett skutt av vägen, ner i gräset på höger sida. "Hej vännen" sa jag lugnt, som om jag pratade till en hund. "Vad du är fin. Vet du om att du är fin? Jättefin är vad du är. " Grodan vred lite på huvudet åt mitt håll, nästan som om han lyssnade.
Jag reste mig upp, sa hej då och gick in genom porten.