Blabb


Jag vill börja skriva igen. Ragnhild har nog rätt, vi är väldigt lika när det gäller karriär och intressen. Vi blir så lätt uttråkade.

Först var det sången som var mitt allt. Jag kom in på AF, jag reste runt världen och sjöng för kungligheter och i medier med flickkören och jobbade för obefintlig lön på Operan i La boheme och fick i slutändan det 8 takter långa solot. Små, få sångjobb med 500 - 1000 spänn för 2 låtar. Ungefär där tröttnade jag och la ner sången som en eventuell framtidsförsörjning med ursäkten att operan gjort min syster till en hypokondriker.
Poesin smet in på ett litet hörn och tillslut levde jag mellan varje poetträff. Jag har alltid varit rätt stolt över min poesi men det verkade som om den blev mer uppskattad utanför poetsällskapet än innanför. Sen klarade jag inte av att läsa på scen och där sprack det igen. "Du kan ju inte göra något som jag inte är outstanding på!" sa mitt ego och jag höll med. 
Sen började plugga foto. Utställningar, fototävlingar och frilansjobb kom och gick. Jag fick massor av bekräftelse och uppskattning och folk förutspådde att jag skulle bli stor i branschen. Fick stipendium men hade redan bestämt mig att foto inte var någonting för mig. Att vara egenföretagare var ingenting för mig. Jag ville inte vara orolig för hur mycket jag skulle tjäna i månaden, att jag skulle ha tillräckligt med jobb o.s.v.
Sen började jag fundera på logopedin och det gör jag fortfarande. Det är bara det att om jag ska plugga i 5 år och bränna mina studielån så vill jag vara säker på att det är vad jag vill. Att jag inte tröttnar på det också.
Så nu jobbar jag och saknar sången massor. Fick precis en stark önskan att göra klart min foto/poesibok och publicera den men det skulle innebära att en hel del bilder skulle behöva göras om och jag vet inte... fotot är det jag saknar absolut minst. Jag har inget driv, jag vill bara glida.

En bortskämd liten räkmacksmänniska är vad jag är och det erkänner jag. Jag är inte intresserad av att kämpa utan folk ska se min talang, lyfta iväg mig och göra något utav mig.

Det kommer en dag när det är dags för mig att göra det jag ska
men den dagen är inte idag

Kommentarer
Postat av: smultris

jag hade ingen aning om att det var så du kände...



för mig är foto ett driv även om man gå in i svackor imellanåt... men det borde vara själva fotot som driver dig och inte uppmärksamheten du kan få av fotot...



däremot vet jag ju att du gillar att stå i centrum och att synas, du vet också att jag är tvärtom så det var väl därför vi kompletterade varandra ;)



sen är du ung, jätteung och jag tror inte du kan veta vad du vill med resten av livet ännu, jag var nog 28 innan jag började landa efter år av ångest inför yrkesval osv... jag vet faktiskt inte om jag är säker än...



men en sak som är säker är att en sån här text ofta kan reda ut ens tankar och tvivel, läs den 1 gång i månaden och anteckna hur du känner efter varje gång... exempelvis här i kommentarsfältet...

Postat av: Cicci

mmm kanske det. Jag fokuserar alldeles för mycket på prestation. Kanske därför jag alltid slutar när det går som bäst - för att jag ska kunna titta tillbaka på det och bara känna hur bra jag var och hur uppskattat jag blev för det jag gjorde.

Det är lite därför logopedin är lite mer safe. Mycket mindre uppmärksamhet där och ingen vet riktigt skillnaden mellan en rätt bra och en hyfsad logoped. En kass och briljant kan man däremot säkert känna av men jag är inte orolig för att jag ska bli kass :)

2010-01-08 @ 13:02:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback