Observationer

Jag trodde jag också var bjuden på poetträffen den 29
Självklart!

Jag var inte helt säker på ifall jag skulle gå, den händer en hel del just den dagen, men visst vill jag vara välkommen.

Men det var iofs ganska väntat.








För två / tre år sen så levde jag mellan poetträffar. Det var mitt allt, jag gick på varenda. Betedde mig himla dåligt och gjorde en del riktigt dumma grejer men hade fruktansvärt roligt när man gick över alla gränser man inte kunde tänja på. Perfekt för den som ville glömma bort sig själv och berusas av stämningen.
Ett gäng som oftast var med som gav mig bilden av poeter som levnadsglada,öppna, missförstådda, kärleksfulla och gränslösa filosofer.

Sen hände något. Inte på en poetträff utan på en plats i världen jag aldrig varit förut och säkert aldrig kommer vara på igen.
Jag gick över en gräns som inte fick överskridas och alla år av förnekelse vällde över mig.

Så jag sökte hjälp.
Jag började i terapi och trodde det räcke med att jag kom och lyssnade på vad som sades och sen skulle allt bli bra. Fortsatte dra ut med poeterna (som mer hade blivit som festarpolare) för att göra korkade saker med fel sorts människor och trodde jag skulle slippa konsekvenser.

Nyårsafton 2008 kom konsekvensen och jag blev skiträdd.
Jag kom till en insikt om att den största anledningen till att det inte hänt tidigare var tur och började nu på riktigt jobba i terapin.
Sen dess har det gått långamt men stadigt framåt men ju mer jag jobbade med mig själv desto räddare blev jag för folk som dricker, folk som knullar och folk som skiter blanka fan i normer och gränser.

Poeter.
Eller snarare en bild av poeter som grupp jag själv skapat utifrån ett tiotal människor jag inte känner.

Jag började dra mig undan. Gick inte längre på träffar och när jag gjorde det så var jag distansierad och i vissa fall även föraktfull. Nu tycker jag det var orättvist av mig att straffa andra för  hur jag har behandlat mig själv men just då kändes det rättfärdigt

Det sägs ju att det bästa sättet att ändra på andra är att ändra på sig själv och jag tror det stämmer.

Jag är fortfarande väldigt ointresserad av poetträffar då jag känner att jag inte kan delta på samma sätt som jag gjorde förut. Däremot finns det ett par tre människor som jag faktiskt tycker om att umgås med, prata med och lyssna på och det är när de ska med någonstans som jag promt ska komma med och när jag nekas (pga att det redan är fler som kommer än vad lokalen har plats för) så blir skitsårad.
Får inte JAG? Vaddå "fullt"? Varför är inte min närvaro prioriterad? Jo det ska jag tala om, det är faktiskt inte så jävla konstigt. Jag är inte intesserad i vanliga fall och jag tycker inte om hälften av människorna som är där. Även om jag tror att jag har varit världens sötunge som har behandlat alla likadant så är det väl klart att det har märkts. Jamen de kunde faktiskt ringt mig innan det blev fullt.
Ja, eller så kunde jaaaag ha ringt. Herregud, jag fick faktiskt ett sms om att de planerade en träff. Ska alla verkligen behöva curla mig hela tiden för att jag inte ska falla in i tjurig självömkan?




PUH! Skönt att få ur sig lite skit.
Självklart ska de inte göra det och självklart ska inte jag spela apa för folk jag inte respekterar och tvärtom. Däremot ska jag nog dra iväg ett sms till människorna jag tycker om och bryr mig om så de vet om det. Sen får de göra vad de vill med det.


Jag tror fan jag gör det nu. Sen ska jag hem och duscha och iväg på middag hos en ny bekantskap och co. Underbar människa, som så många andra. Jag har haft jävlig tur.

(Jenny, Peter och Elisabeth, ni räknas inte som "poeter" ;)  Bara så ni et varför ni inte får något sms. Fredrik och Mickel, jag har inte era nummer. Ni är fina ändå. Puss)

Min bror

Nu verkade han inte nervös längre. Den enda gången han sviktade det allra minsta var när han inte kunde hitta sin hatt. Han kunde inte åka utan den!
Självklart och som alltid så hittar hans syster (jag) den ganska genast genom att stirra åt samma håll som han stirrar MEN (det här är tricket) passa på att titta efter om något som liknar den gråa hatten ligger där. Man kan vänta på att den kryper fram, harklar sig och säger

Han är förövrigt så cool, min bror. En timme innan han åker går han forfarande och pular med packningen. Innan han åker så väger han väskorna noga och blir illa till mods om han bara har några hekton till godo och när han rensar ut överflödig vikt så kan han slänga ut både jeans och långtröjor så länge han får med den röda kokboken han älskar, trots att de inte har någon spis. Resekläderna består av

När jag reser någonstans så gör jag en packlista tre dagar innan och sen packar jag ner ALLT som inte stod på listan. Eftersom att jag är grym på att packa, tjocka, moffa och rulla så är väskan nu halvfull. Sen ligger jag vaken två nätter i rad och grubblar över vad jag har glömt och sen slutar det med att jag fyller väskan OCH handväskan till bristningsgränsen 5 timmar innan jag ska åka. Restrerande 4 timmar ägnas åt att vandra runt som ett osaligt spöke tills jag slår mig till ro med någonting läs/skrivbart

Jag hade Nickes jeans också men då sa han att jag såg lesbisk ut. Dessutom så har han en asliten röv.

Han kommer hem några dagar över jul. Landar i Sverige 20 december och har lovat bort sig till en spelkväll med mig och Shin (hemma hos Shin). Vi är några av få som fortfarande uppskattar Talisman och Once Upon A Time. Jag tänker också tvinga hem honom till min




Jävla idiot, vad ska han till Paris o göra? Vi har redan varit i Paris massor av gånger och det är en fuuuuul stad. Vem ska nu bli glad att se mig varje gång man kommer hem?

Jag måste nog tyvärr rensa lite mer i min bekantskapskrets. Det känns både sorgligt och skönt. Anledningen är att jag måste vara lite sparsam med energin nuförtiden och när jag träffar vissa människor känner jag mig tvungen att ha alla sinnen på helspänn hela tiden. Antagligen ligger det mest hos mig, men inte bara. Jag blev väl lite skadad när jag insåg att bara för att jag helt plötsligt har lärt att dra gränser så betyder inte det alla i min krets kan det.

Åh, det är så skönt att fatta bra beslut. Det känns inte kvävande och krävande att ta konsekvenserna när man vet att man gör rätt. Haha, hör hur jag låter. Jag låter som en 100 år gammal nunna. Folk har kommenterat att jag också har börjat låta jävligt kristen. Fel. Däremot har jag börjat bli hoppfull, och det är inte dumt alls.


Jag blir alltid lika förvånad när jag hör att folk läser min blogg. Jag tror det bara är de som kommenterar, d.v.s. Smultris, Wicke, Mumin, Thure och Tessie, Hanna och Simon ibland. Sen får jag höra att klasskompisaar varit på bloggen till och från redan då jag fortfarande var förlovad med Tina
*vinkar till Alondra*
Så ni får gärna påminna mig om jag skriver för mycket skit om folk att jag skriver på en offentlig internetsida som vem som helst kan hitta. Jag har redan lyckats förolämpa både Alex och Jacob. Men det var iofs längesen. Tur att Laus har både humor och självdistans, annars skulle jag ligga risigt till.



Är jag en moralkaka?


Jag träffade en jättetrevlig fotograf som heter Daniel Lindh idag som jag kanske ska göra APU hos. Ärligt erkände han att han var dålig pedagog vilket fick mig att erkänna att jag helst inte jobbar fritt men är grym på att ta order. Sen kom vi också fram till att ingen av oss dricker mycket, båda äter kött och båda är eller har varit glutenintoleranta. Jag tror det kommer bli super att jobba där, jag ska bara kika på studion så jag vet hur det ser ut.


Kommer ha ganska taskigt med fritid ett tag framöver så bli inte deprimerade om jag inte kan följa med hela tiden och överallt. Passa istället på nu kommande vecka då jag släpper allt och satsar på att ha min första riktigt grymma födelsedag.

Jag planerar som fan för min födelsedag för att slippa hamna i samma situation som tidigare år.
Idén är att försöka samla så många av mina härligaste kontakter på ett och samma ställe för att ta ett glas och snacka skit. Poeter, fotografer, sångare, salsare, gamlingar, ynglingar - bara alla! Ni som läser det här är antagligen jävligt bjudna, jag ska precis sätta mig och göra en inbjudan.

Jag läste precis ett inlägg från min lösenordsskyddade blogg om en födelsedag för två år sedan.
Citat som "Det hela slutar med att jag bryter ihop på hallgolvet medan de andra samlar ihop sina saker ut i hallen och kucklar "Hej dåå. Vi syns ikväll" som om de inte ser att jag ligger där", "Han körde dit och så spenderade vi dagen med att köra omkring på Kungsholmen och sjunga till hans bilradio. Blommor och choklad hade han med sig också. Det är så lätt att vinna en ledsen flickas hjärta" och "Jag vet inte hur jag ska slippa fira födelsedagen nästa år för då kommer jag fortsätta höra hur otacksam jag är. Jag orkar inte för de har ju rätt. Jag är inte ett dugg tacksam, jag vill bara bli lämnad ifred" är riktigt jobbiga att läsa nu. Det är mycket lättare att tycka om sitt för-några-år-sedan-jag än ens jag man är för stunden. Eller så var det i alla fall men tack vare terapin är det så fantastiskt mycket bättre.

Jag tror det kan bli bra i år. Det måste det bli

Trots att Mumin alltid försöker måla upp bilden av en svart värld och hans onda personlighet så verkar han vara positiv till ALLT!     "Gud vad god mat ni har här i Stockholm",     "Fan vad snygga tjejer det är överallt",     "Jag trodde tunnelbanan skulle vara mycket bullrigare, det här var ju assmidigt",     "Sushi var ju skitgott! Kan vi inte äta det imorgon också!",     "Ja, jag vill också promenera - vad skönt!",     "Åh, här händer det ju saker hela ti'n ju, man hinner aldrig få tråkigt!" o.s.v.

Jätteskönt. Precis vad jag behöver.
Ändå var han tvungen att sitta med på yogan i 2 timmar och hålla god min trots att han tyckte att det var en allt annat än behaglig upplevelse

Senare samma kväll (torsdag) tog jag med honom till min blivande stammisrestaurang, Söderkisen, och lagom till notan glider det in en lustig figur med hästsvans, glasögon, kritstrecksrandig kostym, rosa fluga och en hink full av rosor


    X: "Godkväll. Har ni tänkt på att kannan som står här på bordet är ganska liten och väldigt söt?"
   
    M & C: "....eh.. jo...?"
   
    X: " Eller hur! Jättefin! Säg, har ni även tänkt på att dessa rosor också är väldigt fina"
   
    M: "Ehum.. jora"
   
    C: "Absolut, jättefina"
   
    X: "Ska ni inte ha en ros? Bara ros, 50 kr, ros med sång, 60 kr och bara sång 30 kronor"
   
    C: "Åh, du sjunger?!"
   
    X: "Det gör jag!"
   
    C: "Sjunger du någe bra då?"
   
    X: "Självfallet!"
   
    M: "Med det gör ju hon här också, ni kan ju sjunga tillsammans"
   
    C: "Nejnejnejnejnej"
   
    X: "Ah, är hon lite blyg?"
   
    M: "Joooo, komigen nu Cicci!"
   
    C: "Jag tror inte vi sjunger samma sort låtar. Vad heter du förresten"
   
    X: "Jag är nattens ros. Det finns ett klipp när jag sjunger på youtube ( KLICKA HÄR! )"
   
    M: "Jomen vi tar det då!"
   
    X: "Vaddå?"
   
    M: "Ros med sång"
   
    X: "Självfallet *harkel*"


    X: "SÅ! Nu får man kyssa bruden. Adjö!"


Åh gud vad vi skrattade! Jag var röd som en kräfta i säkert en kvart efter att han gått. Sen promenerade vi hem och jag sov som en klubbad.


Dagen därpå fick han följa med till mitt plugg och var lika positiv där.
Åt på tikka.
Fick följa med till Crimson och hämta ut Simons och mina diabilder.
Köpte hämtsushi som han fick äta för första gången.
Såg, trots högljudda protester, "Resan till Melonia" då jag själv somnade 10 minuter in i filmen med ryggen mot honom. Vaknar vid höjdpunkten. Vänder mig om. "Godmorgon!" säger Mumin sällskapssjukt. "Godmorgon" svarar jag och somnar om.

Senare kom Hanna och så satt vi alla tre och såg på "Parfymen" och åt onyttigheter. Somnade. Vaknade mitt i natten av att jag var mos. Hanna och Mumin, på var sin sida, hade krupit så nära att de gott och väl hade kunnat få in varsin person till på kanten. Meeen mysfaktorn tog ut knölfaktorn så jag lyckades somna om på en femöring.

Frukost. Hanna gick till S.A.T.S. och skulle sedan komma tillbaka till mig för att duscha och hämta sina saker. Jag städade medan Mumin smilade in sig hos min familj.
Promenad till Centralen.
En till Sushi.
Avvinkning.
Jag åker till pappa i Alvik och mitt inne i kaffe och glass ringer Hanna och undrar var jag är. Hon trodde tydligen att jag skulle komma tillbaka så hon var fortfarande kvar hos mig. :P Så kan det gå.

Pappa och jag snackar MC och fotografering och 5 skjutsar han hem mig på sin hoj.
Barnvakt till lillasyster. Vi leker lite, hjälps åt att laga jättegod kyckling, spelar spel som jag vinner (YES!! *Whowhowhowho*), läser Bamse och nu är jag här.


Det var uppdateringen det. Snipp snapp snut.

Gud vad jag älskar dessa människor.

Fridolf - min älskade och ständigt otrogna fru (har numera pojkvän)
J2 - den dansande, sjungande julgranen
Robin - som alltid hittar någon stackars nykomlig som inte hört sagan om hur Bosse mötte Robin, Rasmus och Callkurt
Sandra - med sin aldrig sinande energi blandar hon humor, porr och livlig fantasi och bakar ihop det till något härligt skruvat som bara denhär typen av männsikor inte bara uppmuntrar utan dessutom hakar på och utvecklar.
Denna gång hade t.ex. Fridolf (födelsedagsbarnet) införskaffat sugrör som jag ungefär en meter långa. I sluttampen satt jag, Sandra, Callkurt och Rasmus fast i en oändlig härva av sugrörstrassel som vi skapat genom att trycka in dom i varandra och trä i knapphål, runt skärp, midjor, bh:ar - you name it. Bildbevis kommer väl om några veckor om jag känner det här gänget rätt.

Vodkamelon var införskaffad så den smög vi på eftersom att det är tradition.


Callkurt är så härlig. Han och Jeppe är de grabbar som man tar med i sånnahär officiella ta-med-dig-en-partner-sammanhang. Typ på bio, på teater, mindre släktmiddagar...
Precis på samma sätt använder Fredd (bilden) mig med tanke på att han har tre bröder, två ingifta bröder och alla har flickvänner. Hela tiden jämnt antal så jag är stand-in ;). Väldigt, väldigt roligt. Hans morföräldrar undrade hur vårt förhållande skulle klara sig när han åkte till Skotland i en månad som professionell caddie *skratt*


Nu sitter jag här i en stor vit t-shirt med trycket "Alviks måleri" och väntar på att mitt te ska plinga. Skönt att det blev en relativt tidig kväll ikväll. Det är faktiskt rätt trevligt att bara umgås med mig.

Jenny och jag drog till Örebro för att titta på hennes nya lägenhet. Den var grymt fin. Jenny var finare i (relativt) nyfärgat hår och somrig kjol.
Rödhättor tycker vi om

I vanliga fall har vi båda tågskräck. Jenny brukar maniskt stirra ut genom fönstret och lyssna på musik. Jag brukar sms:a och ringa folk hysteriskt och sitta med öronen på helspänn så jag inte ska missa min station. Tillsammans gick det dock bra. Mycket snack om laxar, dirigenter, bearnaise, citat, verandor, bakgårdar och saker som gläser i solen.

Min käre bror misstänker att jag är glutenallergiker så nu ska jag försöka hålla mig ifrån mjöl ett tag för att se om jag mår bättre. Ni som har koll får hemskt gärna hjälpa mig - jag vet inte vad som innehåller mjöl och vad som inte gör det. Vilda gissningar från min sida slutar oftast i katastrof. Eller i mjöl

Nu ska vi snart iväg till familjen Bäckström/Fondberg för att fira vår farmor. Världens vackraste farmor, såhär ser hon ut:

Hon har läskigt bra musiköra och elakt ärliga recensioner. "Skulle verkligen alten längst bak låta sådär?"
Jag skriver om min och Jennys lilla äventyr i Örebro när jag fått bilderna.

eeeerhm... JO! Syskon är bra att ha. För några dagar sen skulle jag ta hand om min lillasyster, Lovisa, men det slutade med att hon tog hand om mig. Först pyntade hon mitt bad genom att lägga i sig själv, sen torkade hon badrumsgolvet medan jag latade mig och tillsist så lagade hon middag. Köttbullar blev det.

Den psykiska stabiliteten verkar inte vara på tipp topp direkt . Till en början så vaknade jag bara med en enorm känsla av obehag och kunde inte somna om. Tog några varv i lägenheten och satte mig tillslut vid köksbordet och skrev en text om det hela. Då rann det mesta av (länge leve pennan och det skrivna ordet!) men för att kunna somna om var jag tvungen att lägga mig på soffan och under de två timmarna jag sov då var det intensiva, obehagliga drömmar i ett.
I en av dom var det en man som jag visste att jag kände men inte kände igen. Han smälte ihop med väggar och stod med en pistol tryckt mot min haka och en lång dolk mot min tinning. Själv stod jag stod paralyserad och tänkte slint inte, slint inte, slint inte, slint inte.
Det dök upp inramade foton på honom på fönsterbläcket. Bilder på honom utanför mitt staket, framför mitt hus (hey, jag har inget hus) men det var inte han. Det var hans ansikte men det var egentligen någon annan. Det var inget jag såg, bara något jag kände.

Aja, jag tänker inte berätta vad som hände, dels för att det är
suddigt och dels för att det ändå inte är saker man kan beskriva
med ord. Det var iallafall nattens minst obehagliga dröm men
alla hade samma Kafkakänsla över sig. Vettefan om det var för
att jag hade ätit dåligt eller något, det var flera år sedan jag var
med om något liknande. Och att jag minns dom så klart efteråt.


MEN! Jag fick prata ut om dom tidigt på morgonen så det är "över"

För er som inte vet det; De flesta av bilderna jag lägger upp förstoras om man klickar på dom. Även lite större bilder.
Det skadar ju aldrig att pröva

Så! Nu har vi internet igen.



Jag ska be Morsan, Fredd, Pappa, Mumin och Hanna om ursäkt. Jag hade tydligen inte loggat ut från msn utan "dissade" visst folk hela kvällen igår. Bilderna på de vackra människorna ovan (utom mumin, eftersom att jag aldrig träffat människan) är tagna ur temadelen "känslor" ur skrattmappen. Helt underbar att bläddra egenom. Tips!





Nej igår kväll var jag inte ens i huset utan jag var på Southside och träffade lite underbara potäter. Johannes och jag satt och grovflörtade som vanligt. SagaSofia läste min text Smakfulla Revir. Jag var en riktigt, riktigt dålig publik till de två tävlande poeterna. Jag satt och gladde mig över/störde mig på deras utseende och sms:ade med Morsan. Rakel Lorner välte jag nästan. Jag och Daniel sjöng lite Loke som vanligt. Insåg precis att
jag inte har en enda bild på Shin. Ändring krävs!
Shin och Aberatio är nog bäst på att sätta igång
min kreativitet. Jag och sistnämnda sms:ade
lite om kvällen vilket snabbt ledde till att jag spårade ur
fullständigt och fick visioner om mig och Gud, sittandes på en
pub och snackar om hur stressigt det är på jobbet. Nästa dag
sitter vi med morgon kalufser vid frukostbordet
och tittar ut genom fönstret. "Vad fint det blev!"
nickar jag uppskattande mot honom och tänker
tyst att jag är förbannat tacksam över att jag bara är telefonförsäljare och studerande. Det hade kanske varit mer logiskt om jag varit Gudstroende, vilket jag inte är... vad jag vet. Men jag är våg, jag kan ändra uppfattning

Om man kunde bli världsmästare i dagdrömmeri så skulle jag nog ha en skaplig chans.





Den senaste tiden har jag verkligen läckt kärlek. Hade jag inte varit så uppfostrad så hade jag hoppat upp i knät på första, bästa besvarade leende och svära honom/henne evig kärlek. Men jag är sån, jag vet inte riktigt vad "för nära" betyder på andra än artiga synvinklar och de som jag verkligen tycker om och trivs med.. ja, kunde jag smälta in i er så skulle jag göra det. På vissa går det nästan och det uppskattar jag så fruktansvärt mycket. Ni vet vilka ni är och ni är värda guld.


Startar jag och mina grabs någon gång ett band så ska vi heta "Faamåås pojkar"