Observationer

Det känns på något sätt som om bloggen har blivit mer seriöst. Det är skitsvårt att vara rolig och seriös samtidigt så det blir allt färre inlägg i humorkategorin. Hmm...
Jag fikade med Shin i morse (8:45 en ledig dag, vad är det för fel på oss!?) och var inte seriös någonstans. AAASskönt. När man väl släpper loss med sina nära och petar med tårna över den tillåtna gränsen i ett desperat försök att töja den så är det helt i onödan . Det visar sig nämligen sedan att mina nära och kära är lika jävla vulgära själva.


Jenny är en lustig varelse. Hon kan prata och om dirigenter (internt) och verandor (internt) och tantslem på väggarna men om man börjar prata om vad pojkvännen har sagt eller vilken ställning (klätterställning, självklart) som är bäst så totalrodnar hon och tjuter att hon faktiskt är blyg.


Absolut roligast är det att gå på så länge att folk inte längre vet om man skämtar eller bara är helt dum i huvudet. Jag kan ta ett exempel från när jag var med ett gäng och träffade Simons Bella i lördags
(OBS! Pröva inte hemma!)

Bordsplaceringen såg ut ungefär så här:




Jag bytte plats med Snubben för att kunna sitta mer mittemot Hanna (den absolut vettigaste människan vid bordet) och det reagerade Brud 1 på.

”Varför bytte du plats?”
”Eh.. nej alltså Simon tafsar ju alltid så jävla mycket och det blir så jävla jobbigt!”
Tjejerna garvar lite och slänger in ett "ja eller hur" och "visst är det!"
”Jaaa.”, ler jag och fortsätter sedan med förtrolig röst, ”i vanliga fall tycker jag mest det är trevligt men nu... jag tror fan han blev extra upphetsad nu bara för att Bella satt precis bredvid så tillslut var han så långt upp att jag kände mig tvungen att flytta på mig. Det blev så jävla knöligt att sitta ordentligt.”

Tjejerna stelnar till, ler stelt och går ut och tar luft.
Simon får höra historien och DÖR av skratt. ”Fy fan Cicci, om man inte känner dig är det fan omöjligt att veta när du är ironisk eller inte”

Men annars är jag faktiskt aldrig ironisk, det är inte min grej. Nej, jag tycker inte om det sättet att kommunicera, det känns så drygt. Jag förstår faktiskt inte alls vad han fick det ifrån. Ironisk? Hah!
Skulle aldrig falla mig in.

Det är väl därför jag och Staffan älskar varandra. Och för att vi båda har så sjukt bra smak.



Har en uppgift i svenska där vi ska skriva ett kåseri.
Första utkastet skulle vara klart förra lördagen och efter att ha blivit kritiserat av ett gäng
kamrater så ska man skriva ett andra utkast som skulle vara klart förra tisdagen.
Jag tänkte börja på mitt första utkast nu och döpa det till "utkast 2".