Observationer

Jag har egentligen inga större problem med att kundservice på Telenor strulade till mig så att mitt abonemang där fortfarande inte är uppsagt.



Det gör mig inte jättemycket att det kommer att ta ytterligare några månader innan jag får tillbaka mitt gamla nummer.



Jag tycker det är irriterande, tråkigt och tröttsamt att jag då fått ett gäng fakturor (och kommer att fortsätta få) för att de har klantat sig.



Men jag är riktigt jävla förbannad över att idioten jag pratade med på kundservice ville förklara för mig (med en ton som lät ungefär vad-fan-vill-du-din-inkompitenta-jävla-mytoman?) att det var mitt fel eftersom att jag inte hade tyckt att det var konstigt att jag inte hade fått en bekräftelse. Hade någon berättat för mig att jag skulle få en bekräftelse? Nej. Hade jag kunnat fatta det ändå? Absolut, men då den senaste bruden jag pratade med sa att numret skulle vara överfört först 16 juni så väntade jag snällt till 16 juni och lite till, för att det inte gör mig så jättemycket om det klantar bort en dag eller två.
Men det gör mig förbannat jävla jättemycket att sillskallen jag pratade med för en dryg kvart sedan har mage att svara "nej." när jag säger "Jag ringde kundservice för att säga upp abonemnaget 15 maj. Sedan ringde jag igen 19 maj eftersom att numret fortfarande inte hade flyttats". "Nej"?
Och vet ni vad det absolut värsta var? Jo att under hela samtalet så var jag lugn och jättetrevligt, även mot den senast nämna, och när han var klar med att haspla ur sig oförskämdheter och gett mig klara besked sa jag "Tack så mycket för hjälpen" och la på.


Det som är underhållande är att jag bara har två förklaringar till varför denna karl fick för sig att uppträda så underligt.

1. Det var en stackars tekniker som inte alls sitter där han sitter för att han är service-minded utan för att han faktiskt på riktigt vet vad som blivit fel i systemet.


2. Att han var chef.

Fan vad jag hatar människor ibland

I födelsedagspresent fick jag en laptop av hela släkten. 2 månader fungerade den felfritt och sen vägrade den starta. Frågade Christina om jag kunde få kvittot, annars gäller inte garantin. Väntade sen i flera veckor utan att få någon vettig respons.


"Lovisa sa att hon
gärna följer med mig
och simmar på
Eriksdalsbadet på
lördag. Stämmer det?
Hämtar henne kl 10 om
så är fallet. Hittat
kvittot?"

            "Det går bra. Nej, jag har
             inte kvittot./Christina"

"Om du inte har kvittot
så har du slängt det.
Om du inte hittar det
får du lov att hjälpa
mig med betalningen
för reparationen,
tycker du inte?"

            "Nej jag tänker inte
             betala. PCn är betald
             med kort så jag kan
             fixa ett
             kontoutdrag./Mamma

"Gäller garantin då?"

              "Ja, det bore den göra."

"Dåså! Då får jag
kontoutdraget av dig
när jag hämtar Lovisa.
Ses då"

Ja... jag har äntligen lärt mig att argumentera på hennes vis. Sakligt, opersonligt, skuldbeläggande och logiskt. Fungerar lika bra för mig som det alltid har gjort för henne. Jag är inte stolt.

oooooo
tröööött

Min buss stod säkert stilla i en kvart. Det kanske var broöppning, men jag fattar inte vilka båtar som är uta och kryssar i nacka strand så här års.

Därför missade jag inledningen till min engelskalektion och därför har jag ingen aning om vad uppgiften vi just fått går ut på. Min gissning är att vi ska skriva om bränderna i Australien.

Jag tycker vi är för jävla nyhetsfanatiska och det kan fan inte vara bra. Det är ett sånt jävla tjat om att barn blir våldsamma av actionfilmer och TV-spel men inte en jävel tänker på hur man påverkas av att se verkliga människors verkliga misär i nyhetsklipp och alla tidningar. När jag gick på AF så hade vi en lektion för "Hänt i veckan". Alla skulle ta med sig en utklippt artikel och sen delades klassen upp i fem grupper. Grupperna skulle i sin tur disskutera och välja ut en av artiklarna som sedan skulle läsas upp högt för klassen och det blev alltid den som var mest otäck. Jag vann oftast. I "VI i Vasastan" fanns det alltid någon liten notis om någon som hade blivit våldtagen två kvarter ifrån vår skola och det var ju spännande.  Vi var 9 bast.

Är det någon vän till mig som har en utsatt situation så kommer de förhoppningsvis till mig och säger "Jag behöver din hjälp". Vem blir lyckligare när jag har koll på hur många av mina grannar som kommer få sparken i år?
Jag blir så jävla trött på att det ses som alla människors skyldighet att ha koll på all skit som inte rör dem som de oftast inte ens kan göra någonting åt. Det väcker bara oro och rädslor för att röra sig fritt i sitt eget jävla land i sitt eget jävla kvarter och leva sitt eget jävla liv innan man blir för jävla gammal för att kunna gå över gatan på egen hand.

Jag skiter väl jävla fan i alla andra jävla människors misär! Jag har egna problem som jag kan göra något åt, men tack ändå.

GRARRR!!!!


*andas*



Jag läser kulturdelen. Den är trevlig.

Uäh! Det känns som om min hjärnsubstats långsamt rinner ut i tangentbordet. Jag sitter i en tjock, surrande internetbubbla som fyller atmosfären i hela lägenheten. Sidors pingande och högtalares sprakande har letat sig upp längsmed näsbenet, upp bakom pannan och surrar nu omkring där och distraherar de få hjärnceller jag har kvar. Det är så enkelt att bara stänga av och gå härifrån - ibland - men då kommer man på att Juuuust det, var det inte ett mail jag skulle skicka? En bild jag skulle fixa? En vän man borde ha den äran att få gratulera eller varför inte fylla i alla jävla blanketter för att få körkortstillstånd?? Om datorallergi finns är jag klart i riskzonen. Jag får ont i huvudet och blir trött, deprimerad och lättirriterad. Nä fy fan, ut i solen med mig. NU!

Min törnrosahjärna orkade inte ens översätta utan jag somnade om sekunden efteråt